// du läser...

#blogg100

Dags att komma ut ur garderoben

Det här med att kalla sig entreprenör. Hur är det med det egentligen?

Jag har aldrig riktigt förstått när man går över den där magiska gränsen. När man vaknar upp, ser sig i spegeln och säger till sig själv ”men fan, sikken good looking entreprenör vi har här idag!”. Visst lär det kunna bero på arv och omvärld men för de av oss som inte har föräldrar vilka är serieföratagare eller har gått på något av de entreprenöriellt drivna skolorna – vad händer med oss?

Länge har jag haft en förkärlek för att läsa och till viss del umgås med sådana som kallar sig entreprenörer. På grund av min erfarenhet och kompetens så har det mesta av fokuset legat på sk. startups med någon form av koppling mot affärer via webben. I den här typen av sfärer är det såklart många som kallar sig entreprenörer men också en hel del som inte gör det. Kanske av blyghet, kanske av missförstånd.

Anledningen till att jag inte använder definitionen är för att jag tycker att det fyllts med något så flashigt som bara Timbro skulle klara av att göra genom att seeda det till folket under många år. Det fanns en period jag upplevde att det hade en innebörd som var ifrågasättande till det jag tidigare upplevt och mött (knegare till föräldrar, stora organisationer som kunder), en innebörd om att vara lite mer Kamprad och helylle än mr Zennström. Kanske lite härligt obstinat mot hela marknaden. Det var något positivt och inte något som prettohipsters sittande på café med en laptop kastade ur sig för att de var för slöa för att passa in på ett normalt jobb (ni vet vilka ni är).

Även om tanken kommit krypande om en omdefiniering av själva varandet så är det saker som är ligger i vägen. Klart att man måste startat och drivit några företag för att få kalla sig entreprenör. Det har åtminstone vart min grundkänsla. Skämtsamt har jag lagt kommentaren ”när jag säljer mitt första bolag för minst några millar så kommer titeln”.

Som att det var något man förtjänar och inte något man är.

Och det är precis där det vände häromdagen. För om man tar det där resonemanget och drar ut på det lite så märker man hur dumt det blir. Låt mig visa med en av mina allt som oftast halvdåliga liknelser.

Låt säga att vi spolar bak bandet några hundra år. Vi har en äldre man, Arvid, som efter 30 års prästskap här hemma i Sverige bestämmer sig för något nytt. Han ska ner till Afrika och missionera. Arvid åker ner och börjar sitt arbete men det visar sig snart att ”affärerna” går sådär. Inte många själar blir räddade genom hans idogt tjatande mantra och han inser någonstans att det är tur att han inte får lön per vunnen själ. Och det är ju inte så konstigt heller då ingen förstår vad Arvid säger. Han tar lite ströjobb i några kyrkor längs vägen. Finns ju lite nybyggare här. Han fortsätter missionera trots att det inte är någon vinst i sikte. Så en dag när han sitter där på en högst provisorisk restaurang kommer det fram en annan vit man och frågar vad han arbetar med. Arvid svarar direkt och med en viss stolthet i rösten, ”jag är missionär…”. ”Jaha” säger mannen. ”Vad trevligt” och samtalet övergår i något helt annat.

Gissar att du inte var med på poängen.

Jo, det är ju som så att Arvid är en missionär trots att han inte har räddat en enda själ. Det är inget vare sig du, jag eller någon annan skulle ifrågasätta. Om han kan vara missionär utan att  ha fått över någon på sin sida så borde man kunna vara entreprenör utan att driva upp och sälja några bolag. Känns som ett rimligt antagande.

Och utifrån det här resonemanget så vill jag komma ut som entreprenör. Här och nu och utan miljoner. Än så länge.

entreprenour

 

Och när man kommer ut på ett sånt här sätt så brukar man tacka någon, och denna någon är Tobias Sjösten. De här tankeprocesserna började med att han nästan oartigt kallade dig för entreprenör vid vår förra lunch. Det tände till något. Kan han kan jag.

 

Det här inlägget är en del av #blogg100 – en idé om att publicera en bloggpost per dag i 100 dagar.

 

  • http://vvv.tobiassjosten.net/ Tobias Sjösten

    Välkommen ut! :) Och du har helt rätt; om jag kan så kan banne mig du också.

Tommie - tjompa - Nordholm

Tommie Nordholm, jag, har i över 14 år professionellt och fokuserat arbetat med att se till att företag och organisationer får ut mesta möjliga av sina webb- och marknadssatsningar. Detta utan att bli förda bakom ljuset av div. olika leverantörer.

På den här bloggen tar med engagemang, Berghs-diplom och ett jävlar anamma i ryggen upp saker som berör och utvecklar vår vardag. Din konkurrents morgon-dag.

Intresserad av ett förutsättningslöst möte för att diskutera hur ditt projekt kan optimeras till att bli bästa möjliga?

+46 733 50 88 68
tommie@apdf.se
www.apdf.se

Twitter

Photos on flickr

Switch to our mobile site