Det kom ett beundrarbrev. Eller nästan åtminstonde. Det var egentligen bara en kommentar till mitt förra blogginlägg och personen bakom är inte ens beundrare. Han kallar sig för lord Fredruk och är den oerhört empatiska personen bakom bloggen Kontaktmannen.

Kommentar: “Dags att skriva något snart? För helvete?”

Som den artiga individ jag är så förstår jag att signaler in allt som oftast kräver signaler ut. Så jag låter fingrarna vandra över tangentbordet.

Hörru Lorden,

Nu ska inte du komma här och fukka upp mina trianglar och stampa på mina erogena zoner. Jag ligger här i en jävla soffa och har veckans fetaste huvudvärk. I världen utanför min kropp gormar en kund på telefonsvararen, mail regnar ner om korr. på en annons för en skitkatalog jag råkade förköpa mig i för ett halvår sedan  samtidigt som polaren pär ringer och gnäller om någon brutta han tydligen gjort bort sig mot.

Tiden kommer. Men inte än på några timmar. Har du inget att göra tills dess tycker jag att du ska leta rätt på någon jävligt bra resurs för att lära sig mer / sätta sig in i gerillamarknadsföring. Här är din möljighet att skina, ställde samma fråga till gamla rekotorn på Berghs och han kom med ganska precis… noll svar. Grattis reklamvärlden.

Puss på dig och ta vara på skottlossingspolarna. (personen ifråga bor kring idyllen Göteborg)

// Tommie Nordholm

Jag postade brevet och fick tillbaka ett svar. “Tjomme. Lägg upp mejlet du skickade istället.”. Jag gör som önskat enkom för att om möjligt få en bättre relation med personen ifråga. För jag var allvarlig med att det där med gerillamarknadsföring intresserar.